Sista inlägget

Jag alltid gillat hårt arbete.

Oavsett om det är hårt kroppsarbete som hård fysisk träning, att gräva ett dike med spade eller streta med att få klar en rapport på jobbet.

Men de senaste veckorna har varit dock varar i hårdaste laget. Ett helvete rent ut sagt! Jag har tränat varje dag men det har bara gått sämre och sämre.

Sjukvården har anat oråd då jag snabbt försämrats. I måndags gjordes en ny röntgen av mitt huvud. Flera nya tumörer och ödem har dykt upp. Det förklarar varför jag inte längre kan klä mig själv. Har svårigheter att svälja, tömma blåsan eller hålla kroppen och huvudet upprätt i rullstolen.

Alla behandlingar har avbrutits.

Nu finns ingen återvändo


Jag avslutar med en dikt av Tomas Tranströmer.

FRÅN BERGET

Jag står och ser över fjärden.
Båtarna vilar på sommarens yta.
Vi är sömngångare. Månar på drift.
Så säger de vita seglen.

Vi smyger genom sovande hus.
Vi skjuter sakta upp dörrarna.
Vi lutar oss mot friheten.
Så säger de vita seglen.

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
Vi är skingrade nu. Ingens följe.
Så säger de vita seglen.