Hopplöshet, bitterhet, ilska, ovisshet och stor rädsla.
Tidigare i mitt liv har jag många gånger mött rädsla. Under ishockeymatcher,
tävlingar i Shorinji Kempo, sparring, självförsvar och vid stora händelser i
livet. Men den rädsla jag möter nu är så annorlunda. Den går rakt in i själen.
Djupare än jag någonsin upplevt. Det känns som om döden är på besök. Tar min
puls. Undersöker min vilja att leva och prövar mitt mod.
I början var dessa möten besvärliga. Paniken nära.
Med tiden har jag insett att jag inte kan vänta att rädslan åter
ska komma på besök. Jag måste våga möta min rädsla öga mot öga i alla delar av
livet. Acceptera rädslan som något normalt. Bjuda in tankarna när de kommer. Tillåta dem att gå djupt. In i min märg.
I natt kom rädslan igen.
Jag sätter mig på sängkanten. Andas. Känner på tankarna. Låter bli
att vifta bort eller kontrollera dem. Mitt ego försöker att fly undan. Men jag fokuserar och gör
inget motstånd.
Våg efter våg av skrämmande tankar dyker upp i mitt sinne.
Jag försöker acceptera situationen trots att rädslan är stor. Prövar om och om
igen att ge mina tankar utrymme och acceptans. Inse att så här är det. Just
nu.
För varje skrämmande natt som dyker upp börjar jag förstå att
det inte finns något att ha kontroll över. Inte ens att nonchalera. Det är bara att släppa taget och åka med.
Min personliga trygghet ökar för varje dag. Jag börjar långsamt
förstå att vara trygg i sig själv helt enkelt är att få insikt om att
tryggheten inte finns. Först då kan tryggheten börja växa.
Den största rädslan jag känt i mitt liv håller nu sakta men
säkert på att bli min största lärare.
Det är jag oerhört tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar