tisdag 11 mars 2014

Meditation 3 - Mitt svärd

Utanför är våren. Snödroppar, vintergäck och krokus. Solen.

Jag sitter vid köksbordet. Tidningen ligger utslagen. Jag lägger ner telefonen. Ser den vila i det tomrum som uppstått. Tårarna rinner ned för mina kinder. Bedövad sitter jag still en lång stund.

Läkarens ord ekar i huvudet - En ny tumör har börjat växa i den andra hjärnhalvan.


Tankarna börjar snurra. Övergår snart i känslomässig storm. Den blåser rakt in i min själ. Ruskar om. Släpar fram de mest otäcka känslor.

När jag drabbades av denna tråkiga sjukdom lovade jag mig själv att leva resten mitt liv i nuet. Ta varje tillfälle i akt att utforska och lära mig mer om mig själv.
Det här är ett sådant tillfälle.

Jag sätter mig ned i min fåtölj. Stormar av känslor kommer och går. 
Tidvis kommer tårar, ilska och ångest. 
Jag försöker återgå till det jag lärt mig. Andas.
Det är svårt. Går nästan inte. Känslostormarna sköljer över mig. Tar mitt fokus och uppmärksamhet. Det här pågår under lång tid. Säkerligen 30 min.
Sen lugnar det ned sig och jag lyckas återta uppmärksamheten. 

Vid varje andetag uppmärksammar jag hur magen höjs och sänks. Känner minsta rörelse när luften strömmar ut genom näsan. Andetag för andetag. Ögonblick för ögonblick..  
Jag märker snart att hjärnan har sitt eget liv. Börjar på nytt ge liv till otäcka bilder av rädsla, bitterhet, ilska och uppgivenhet. Jag försöker lugnt och stilla övergå till att uppmärksamma andningen igen. Men idag har det varit svårt. Väldigt svårt. Min hjärna har om och om igen huggit av min uppmärksamhet.

I tidigare blogginlägg har jag sagt att andningen är ett vapen. Ett svärd.
En förbindelse med verkligheten. Det är helt sant.

När jag ringde min fru och berättade ville jag vara helt närvarande. Då använde jag mitt svärd. Andades.

När mina barn kom hem från skolan. Såg jag min viktigaste uppgift under återstoden av mitt liv. Då använde jag mitt svärd. Andades.

Andningen och närvaron i nuet kommer inte rädda mig. Men det kommer göra mig mer närvarande i nuet och uppskatta varje ögonblick som det är. Att leva aktivt och ha en åsikt. Under resten av mitt liv. Hur långt eller kort det än blir.  

Sjukdomen har förändrat hela min tillvaro. Men den ska inte få förstöra resten av mitt liv.

Det kommer mitt svärd se till.

9 kommentarer:

  1. Blir väldigt berörd och får tårar i ögonen. Vilken hemsk sjukdom, men vilken kämpe du är!

    SvaraRadera
  2. Jag blir helt tagen av det här. Beskedet. Jag beundrar dig så mycket Johan så du anar inte. Alex

    SvaraRadera
  3. Tough shit, lindrigt sagt.
    Du är stark som en bison med svart bälte i både styrka o tanke(o andning).
    Men, som du säger-
    Vi ses imorgon på jobbet!
    /Måns

    SvaraRadera
  4. Christina Hagberg12 mars 2014 kl. 06:27

    Jag kan inte föreställa mig hur det är...men jag har följt dig här och det har varit så starkt! Kramar till dig och familjen ♥

    SvaraRadera
  5. Tack för att du delar med dig. Min syster har just påbörjat en cancerbehandling o blir troligtvis frisk men det gör ändå ont att veta att hon fått denna lömska sjukdom. Jag önskar dig o din familj allt gott i nuet��

    SvaraRadera
  6. Tack alla ni som som uppmärksammar min blogg och stödjer mig i min kamp. Det ger mig krafter som jag inte trodde fanns.

    Ni som känner mig vet att jag ALDRIG, ALDRIG kommer att ge upp.

    SvaraRadera
  7. Kära Johan! Allas våra tankar finns hos dig och din familj<3 Kram Åsa Högberg

    SvaraRadera
  8. Finaste Johan. Om man ändå kunde trolla bort denna elaka sjukdom. Många goa kramar, styrka och tankar till dig och din familj. ♡♡

    SvaraRadera