lördag 21 december 2013

Orädd


Skedarna klingar mot porslinet. En tydlig kaffedoft sprider sig i rummet. Det pratas och diskuteras. Precis som på ett kafé. Plötslig hörs ett surrande ljud. Det växer sig allt starkare. Alla vid bordet vrider på huvudet när helikoptern landar på hustaket intill. Diskussionen går därefter vidare i dagrummet på Karolinska Sjukhuset.

Alla är drabbade av livshotande sjukdomar. Stämningen är tyngd av allvar. Man behöver inte vara psykolog för att märka att det fanns en djup rädsla i rummet.


När vi tränar Shorinji Kempo eller mediterar lägger vi våra tankar åt sidan. Störande moment och rädsla. Släpper in nuet. Ögonblicket. 

Är du oerfaren med meditation börjar du med att fokusera på yttre objekt. Din andning, kroppshållning, lyssna, känna dina inre och yttre domäner. Det är mer en form av koncentration än meditation. När du blir mer erfaren kan du släppa fokus på objekten. Flyta med i ögonblicket. Låta tankarna komma och gå. Inte befatta sig med dem. Hur triviala eller otäcka de än må vara. Det är meditation. 

Varje gång du känner rädsla i livet är för att du är låst vid en tanke. Håller fast vid den som ett barn i sin mammas hand. Vägrar släppa taget. Det jag såg i dagrummet på Karolinska Sjukhuset var djup rädsla för det yttersta – den egna bortgången.  

Du säger – Vem fan skulle inte vara det?

Det behöver inte vara så. Om du tränar dig att leva i nuet. Vågar släppa taget om dina tankar. Då hittar du snart till det jag kallar stillhet. Det är inte avsaknad av tankar. Det är omöjligt. Hjärnan har sitt eget liv. Tankar uppstår hela tiden. Dag som natt. Det är istället att i just detta ögonblick acceptera att allt är som det ska.

I dagrummet på Karolinska Sjukhuset drack jag mitt kaffe med insikten om att allt är som det ska. När de rullade ned mig till behandlingsrummet förstod i jag hjärtat att allt är som det ska. När jag kort därpå blev strålknivsbehandlad var jag helt avspänd. Jag var helt trygg i att allt är som det ska. 

Mina tankar kom och gick. Plötsligt började jag tänka på Star Trek och att det här är nog det närmaste jag kan komma ”Beam me up, Skotty”. Jag började småskratta för mig själv.

Villkoren i mitt liv är just nu tuffa. Men det går ändå att finna stillhet. Njuta av livet.

Är du seriös i din träning är det ofrånkomligt att du måste finna stillheten.  Inte bara i dojon utan i alla delar av livet.

Det kommer göra dig lugn och klartänkt. 

Helt enkelt orädd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar