Jag har har alltid gjort så här. Hämtat energi ur teori. Återvänder sedan till dojon för att praktisera. Ta reda på hur det förhåller sig. Testa.
Jag bläddrar i böckerna. Utforskar bilderna. Synar dem i detalj. Det är japanska stridsmunkar som fightas. De har traditionell klädsel. Parkettgolvet är spegelblankt. Bakgrunden är mörk med Shorinji Kempos emblem.
Plötsligt är de inte längre bilder. De är riktiga ansikten. Personer med verkliga tekniker. De tränger upp ur boken och in i minnenas dolda gömmor. Jag hör hur de andas, skriker och ser svetten i deras pannor.
Jag lägger ifrån mig boken. Ligger vaken länge och ser bilder komma och gå. Jag känner värmen som är i Japan. Svettiga handleder och blöta dräkter. Ser varje rörelse i mitt inre. Varenda fotplacering, kroppsrörelse och varje slag, spark och kast. Allt i minsta detalj.
De virvlar fram i mitt inre. Fyller varje skrymsle och vrå. Djupt inne i mig.
Väcker mig till liv. Gör mig aktiv och engagerad. Entusiastisk.
Jag visualiserar.
Om du vill kan du kalla det dagdrömmeri. Det spelar faktiskt ingen roll.
Om du gör det regelbundet.
Då finns det hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar