Ord

Sista året har jag läst många böcker. Samhälle, träningsböcker, naturböcker, filosofi och lyrik. Jag har läst mycket på nätet. Startat en blogg.

Jag har jag skrivit uppsats om Shorinji Kempos filosofi. Tragglat japanska namn på kast, sparkar och slag. Fyllt mitt anteckningsmaterial ytterligare.

Tusentals ord.

De skapar ramen för hur jag ser på mig själv. På min omgivning. Skapar förväntningar och tankar. Hjälper mig att navigera vidare.

Men vilka ord ska godkännas? Vilka ord ska passera?

De senaste månaderna har jag börjat förstå att jag själv kan välja ord.

Vilka ord jag vill läsa. Vilka ord jag vill lyssna på. Vilka ord jag vill tro på.

Jag är fri att se det som andra ser som ett misslyckande som en seger.

Det som andra ser som ett bakslag som en erfarenhet. 

Hårt arbete som en kärlekshandling mot mig själv.

Se tvärsigenom de ord som skapat min verklighet. 

Jag låter min inre röst mala – ständigt.

Jag ska vara ärlig. Ta ansvar för mina handlingar. Agera.

Jag har det som krävs för att lyckas. Jag fixar det. 

Accepterar att det kommer göra ont i både kropp och sinne.

Egot kränks av mitt beteende. Det älskar de inlärda orden. Är tryggt när det får sortera orden i olika fack och forma min världsbild. Vill inte bli ifrågasatt. 

Jag har bestämt mig för att inte ta något för givet. Förstå vad det innebär att verkligen leva. Jag står i en återvändsgränd och det finns ingen väg ut. Egot frågar om säkerhet. Jag svarar direkt att härifrån är det ovissa en normalitet. Ovissheten ska driva mig vidare, hålla mig vaken och uppmärksam.

Hitta utvägar. 

Jag har redan nu sett att det står en dörr på glänt. För alla. Dig.

Så när du går upp i morgon. Se dig själv i spegeln. Se djupt och länge.

Bestäm dig för att förändra något och utmana dina invanda mönster. Det som så starkt präglat dig. Det som talar till dig hela tiden. Din inre röst. Det inlärda ordet.

Då blir morgondagen en start på någon nytt.

Samla på träningspass

I juli var det årliga sommarlägret i Shorinji Kempo. För många ett gyllene tillfälle att träna för bra instruktörer, träffa nya människor och få många träningspass. Jag hade tillfället att observera träningen från sidan.

När jag ser ut över dojon ser jag att många är erfarna. Brun- och svartbälten som lagt åtskilliga träningspass i sina träningslokaler (dojo). Månad efter månad. År efter år. Många är tekniskt mycket skickliga. Har stor närvaro och fokus. Andra har svårigheter med både teknik och närvaro.     

Det sägs att det tar 10 000 timmar att bemästra ett instrument, idrott eller konst. Ingen vet säkert. Det som alla vet är att träning handlar om långsiktighet. Det handlar om år innan du når din högsta nivå. Vill du nå dit måste du bli van att samla ihop många träningspass.

Fokus och närvaro

Men jag såg dessa dagar att det för vissa krävs mer.  

Elever hade helt olika sätt att närma sig träningen. Somliga verkade ha en avsikt med sin träning. Meditationen har ett syfte. Att förbereda sig för träningen, bli närvarande och uppmärksamma. När träningen startar hittar de snabbt tränarens våglängd. Är mottagliga för feedback. Andra har uppenbara svårigheter att vara där. Tar inte emot feedback. Slösar energi på negativt självsnack som inte innebär någonting. Att de är dåliga och inte kan lära sig.   

Jag frågar mig - varför?

Jag återgår till att följa de som är närvarande och vill delta. De gör tekniker, embu och sparring. Jag ser hur de hittar fram till träningskompisarna. Ger varandra energi. De testar nya övningar och korrigerar sin teknik. Undersöker vad som fungerar. Utvecklas.

Som domare ser jag dem som har modet att delta i SM. De har gett sig in på något som är svårt att hantera. Både fysiskt och mentalt. Två minuter i rampljuset och där minsta misstag kan vara ödestiget. De är nervösa men genomför uppgiften.
Växer.

Att träna innebär att samla träningspass på hög. Att försöka nå de 10 000 timmarna.

Men du måste ha en avsikt med varje träningspass. 

Den skall reflektera din tankar.

Den ska synas i dina ord och handlingar. 

Först då finns det hopp.  

Äkta vara

Under mina 40 år i Shorinji Kempo och ishockey har jag mött dem. I olika yrkesroller jag stött på dem. Somliga har blivit mina vänner. Alla har gett mig inspiration.  

Jag kallar dem den äkta varan.

Det är personer som är närvarande och lever sina liv med entusiasm och intresse. Vakna och nyfikna. De är människor som talar med handlingar snarare än ord. Människor som inte har tid att posera eller spela teater. De försöker leverera med varje del av sin kropp och sinne.

De har alla målbilder och delmål. De är sluga och fokuserar på små kortsiktiga mål. Det som går att kontrollera, ger låga förväntningar och minimerar bakslag. De vet hur de ska navigera mot sin målbild. Att undvika att styras av yttre påverkan. 

De har regelbundna tider för träning. Men utnyttjar varje ledig stund till att träna. Var som helst och när som helst. I dojon, på jobbet eller i garaget.

De är ivriga, entusiastiska och intresserade.

De har alla en tränare. Men följer inte en personlig tränare, instruktör eller sensei. 

De längtar efter mer. Vet att all kunskap inte finns hos en mästare. 

De är uppmärksamma och omsorgsfulla. Skriver träningsdagbok. Filmar sig själva när de tränar. Värderar sina styrkor och svagheter. De tränar med vem som helst. Utan ego eller prestige. De söker på YouTube efter kunskap och inspiration. 

Är aktiva och mycket engagerade.

Deras träning handlar inte om att få en snyggare yta. Inte främst om att erövra svarta bälten eller om att vinna tävlingar. Det verkliga syftet är glädje och kärlek till idrotten. De är uppslukade i utmaningen att få kontroll på rörelser och tekniker. 

De älskar att träna. 

Oavsett talang eller inte blir dessa personer alltid kompetenta och skickliga.

De är den äkta varan.

Att utvecklas

På mitt kylskåp sitter min målbild.

Skrivet med fet stil - Att återfå full rörelse i livets alla moment.

Längre ned - två av mina delmål.

• I slutet av augusti delta i Shorinji Kempo World Taikai i Japan
• I september börja jobba 50 %, köra bil och skriva min namnteckning. 

Tidvis blir jag som absorberad av dessa mål. De förvandlas till sanning. Blir svaren på mina problem. Jag glömmer att de bara är teoretiska uppmaningar vad jag vill. Tankar och önskningar.

Att tro på en målbild är lätt. Att följa en strukturerad träningsplan ännu lättare. Att härma tränarens eller sjukgymnastens övningar är lättast av allt.

Det är annat när jag stannar i utvecklingen. Står och stampar på samma ställe.

Då använder jag min videokamera. Filmar. Studerar rörelserna. Synar minsta detalj.

Då uppstår frågor helt spontant.  

Använder jag rätt övningar? Är övningarna tillräckligt svåra och utmanande? Tränar jag tillräckligt ofta? Har jag rätt intensitet? Kommer det som tog mig från punkt A till punkt B även ta mig från punkt B till C? 

Filmen ljuger aldrig. Den visar sanningen. Kräver mig på svar.
Begär att jag ser på mina styrkor och svagheter utan förbehåll. Vill att jag ställer högre krav på mig själv. Inte nödvändigtvis hårdare men mer utmanande. Kräver att jag ligger på gränsen av vad jag kan hantera.

Jag studerar filmen och frågar mig om jag kan göra jag övningarna lite svårare? Göra övningen i rörelse? Gå ifrån formen och göra rörelsen fritt och formlöst? Hur kan jag driva fram min gräns ytterligare?

Processen att utvecklas är alltid utmanande. Ibland smärtsam men frågorna måste ändå ställas och besvaras. Ärligt.

Låt videokameran avslöja dina svagheter och styrkor. Låt den bli både din piska och morot. Gör den till en vana och en normal del av din träning.

Det gäller alla - från patienter i rehabilitering till elitträning. 

Andas

Jag startar varje morgon med meditation. En halvtimma av egen tid. Att bara sitta. Andas.

Tankar kommer och går. Tankar som formar mitt sätt att se på världen. De skapar tillit men även misstro.

Då går jag tillbaka till andningen. Den för mig bort från tankarna och åter till verkligheten.

I Asien säger man att om du slutar att äta dör du efter 30 dagar. Slutar du dricka dör du efter 4 dagar. Slutar du att andas dör du efter 10 minuter. Andningen är därför mycket viktigare än både mat och dryck.

För mig är det mycket mer än så. Andningen är ett vapen. Ett svärd.

En förbindelse med verkligheten. Håller borta tankar som är som hägringar i min hjärna. Fullkomligt klara och tydliga. Men de har inget alls med verkligheten att göra.

Rädsla, bitterhet, ilska och uppgivenhet.

Svärdet ska vara skarpt. Ha bett när det svingas.  

Om jag spenderar tid med någon jag älskar. Använder jag mitt svärd. Andas.

Det gör mig närvarande. Stoppar mig från att tänka på andra saker jag behöver göra.

Om jag har för mycket att göra. Andas jag.

Det hjälper mig att fokusera på den viktigaste uppgiften just nu.

Om jag är rädd och har glömt mitt syfte i livet. Andas jag.

Det påminner mig om hur dyrbart livet är. Att leva aktivt och ha en åsikt. Inte vara en drönare. 

Andningen kan förändra ditt liv.

Men först måste du lära känna ditt vapen. Ditt svärd. Syna metallen. Minsta självlögn är rost som gör ditt vapen slött oavsett hur mycket du än svingar.

Svinga dess grundrörelser och upplev dess gränslöshet. Dess förmåga att döda tankar som inte är verklighet.

Använd ditt svärd. 

Andas.

Upplev varje ögonblick.

Belastning

Det är något alldeles särskilt med träning.

Något naket och avskalat. En blottad ärlighet.

Utmaningar är en förutsättning. Frustration en naturlig ingrediens. Fysiskt och mentalt sammanbrott förekommer och det finns konsekvenser av alla mina handlingar. 

Träningens erfarenheter kan inte köpas för pengar, bjudmiddagar eller en finare titlar. De betalas bara ut med engagemang, nedlagd tid, mjölksyra och svett.

Ska du platsa i laget krävs att du deltar. Inte bara med din kropp utan även ditt sinne.
Hela du.
Först då kan du vara i uppgiften. Fokuserad. Belasta mer än vad du är van vid. Träna lite intensivare, lite oftare och med bra timing.

Ökad belastning bryter ned kroppen. Vilan bygger upp den igen. Inte till samma nivå utan lite ytterligare för att bättre klara av nästa högre belastning. Så blir du bättre tränad.

Värdera belastning, träningsvolym och intensitet med din helhetsbild i sikte. 

Ställ frågor.
När ska jag lägga in rätt träningspass i tiden? När ska jag träna intensivt och hårt? När ska jag träna mer teknikinriktad och lätt. När är tävlingen eller turneringen?
Alla träningspass ska inte vara hårda. Träningspassen ska vara optimala för din utveckling mot det mål du satt upp. För att du skall lyckas måste du stegvis öka belastningen. 

Detsamma gäller med sinnet.
Du vet att för att utvecklas kommer det att kosta i ansträngning. Du måste värdera vad som är viktigt i livet. Belasta dig stegvis med fler timmar av fokusering, uppmärksamhet och närvaro. Sök efter svagheter. Skär bort det som inte är nödvändigt. Dag efter dag. Månad efter månad. År efter år. 

Använd alla dina verktyg. Bygg upp dig från grunden. Om det är nödvändigt, riv ned och börja om på nytt. Förståelse kommer först efter du testat dina egna gränser. Bygg ditt eget koncept. Det färdiga konceptet har bara kunnat ta dig dit du är nu.

Kalla det kärlek eller tvångstanke.

Oavsett dina mål handlar det ytterst om att hitta nya vägar att vilja träna. Att upptäcka nya möjligheter att träna med lite mer belastning, lite intensivare, lite oftare och med exakt rätt timing. 

2010. Fokuserad med stor belastning.

2013. Lika fokuserad med mindre belastning.

Ögonblicket

Senaste 6 månaderna har varit omvälvande. Ett misstänkt diskbråck övergick i förmodad ALS som slutligen landade i en hjärntumör. Operation, strålbehandling och cytostatikabehandling. Rehabilitering och ett långsamt återhämtande av de kroppsliga funktionerna. De första träningarna i Shorinji Kempo, fysträning med Visby/Roma Juniorer och mina första arbetstimmar på mitt jobb. I dagarna Visby sommarläger i Shorinji Kempo.

Situationer av fysisk- och psykisk prövning. Omständigheter fyllda av sorg men också av stor glädje. Stunder att lära sig av.

För du känner själv igen ögonblicket. När du känner att du inte vet om du räcker till. Inte ens om själva livet räcker till. Du lever med känslan av att förlora fotfästet, rädsla att inte ha kontroll.

Detta ögonblick kan vara början på något nytt, om du är villig och har mod att lära av det. 

I ishockey, Shorinji Kempo och livet i övrigt gäller det att våga. Trotsa de svåraste av omständigheter, slita för att bli bättre och du kommer utvecklas som person. Men endast om du själv tillåter det. Inse att du har taktpinnen, ansvaret att lyckas eller misslyckas, att våga och aldrig ge upp.

Ha tålamod och ta en utmaning i taget. Först små och därefter större och större utmaningar. När utmaningen är avklarad väntar en gåva på andra sidan.

Det är i ögonblicket som den verkliga utvecklingen sker. Det är där du lär dig att spela en avgörande hockeymatch, att tävla i Shorinji Kempo, sträcka ut en hand till en medmänniska och förbättra dig som människa.

Var inte orolig att närma dig detta ögonblick av rädsla för att misslyckas.

Det handlar inte om att lyckas eller misslyckas. Det handlar om att göra det som du älskar, det du tror på, med stor entusiasm och största hängivenhet.

Ögonblicket.

Ett val som ger dina handlingar konsekvenser. Genererar din historia. Skapar ditt avtryck in i framtiden.

Träning ger färdighet

Springer du 10 km tre gånger i veckan blir du uthållig. Går du på gym tre gånger i veckan blir du stark. Hoppar du hopprep blir du bra på att hoppa hopprep.  Vill du bli bättre i Shorinji Kempo måste du helt enkelt träna Shorinji Kempo. Du blir helt enkelt bra på det du tränar.

Träningen ska planeras så att det på bästa möjliga sätt möter de krav som ställs i den situation du tränar för.

Ändå ser jag många som gått vilse!

Jag har sett Shorinji Kempo och ishockeyträningar som trasats sönder av övningar med enda syfte att göra eleverna trötta och inte alls bättre.

Träning är att hantverk. Det handlar om att använda rätt verktyg. Att förstå dess funktion. Lång tid med fel verktyg leder till dåliga resultat. Dålig förståelse för funktion leder oavkortat till skador. 

Planera din träning efter följande grundpelare:

Ju mindre tid du har till träning desto mer specifik träningstid mot din idrott.

Tränar du Shorinji Kempo två gånger i veckan ska passen i princip bara innehålla Shorinji Kempo. Slösa inte bort värdefull tid på att springa runt i lokalen, hoppa bock och vifta med armarna. Tänk Shorinji Kempo från första till sista rörelsen.

Tillhör du istället dem som tränar 8-10 pass i veckan och drömmer om att bli elitspelare i ishockey? Då vet du att det krävs mer än att bara spela ishockey. Mer av allt - bålstabilitet, styrka, snabbhet, koordination och anaerob och aerob uthållighet. Förstår du inte det kommer du inte längre än pojklagsserierna. Du kommer utkonkurrerad av mer fysiskt kompletta spelare. Det är sanningen. Endast de som väljer att acceptera det och är villiga att lägga ned den träning som krävs kommer att ha en chans att nå de högre serierna. Det är ett val som du gör. Ingen annan kommer göra det åt dig.  

Det leder oss in till den andra grundpelaren:

Ju mer tid du har till träning desto mer anledning till generell träning som ökar effekten av den specifika träningen. 

Fråga dig själv – behöver jag mer styrka, snabbhet, uthållighet, koordination, balans och rörlighet? Vad är viktigast? Var ska jag lägga mitt fokus?

När du sedan valt den tilläggsträning som du behöver ska du välja rätt rörelser och övningar. För det är rörelser du först och främst ska träna. Dessa rörelser ska vara överförbara till din specifika idrott. Inte nödvändigtvis samma rörelser men liknande rörelser.

Alla övningar fastspända i maskiner har liten överförbarhet till komplexa idrotter. De är först och främst till för idrottare i rehab eller de som ska bygga på sig muskler för att de är för lätta för sin idrott.   

Ser vi på ishockey är bra övningar de som i sin grundrörelse liknar ett skridskoskär. Exempel på bra övningar är utfallsteg och knäböj. 

Om vi ser på utfallsteg så går de att hitta i normal gång- och löpsteg. Den finns naturligt i komplexa idrotter såsom fotboll, tennis, ishockey och kampsport. Generellt kan utfallsteg göras framåt, sidled, bakåt och med rotation. Den engagerar flera leder och flera rörelseplan. Utfallssteg går att göra på oändligt många sätt och specifikt mot de kvalitéer du vill förbättra – utan vikt,med viktskiva, och skivstång.  

Därför är utfallsteg en bra övning (bland många) för att utveckla de fysiska kvalitéer som krävs i ishockey - bra stabilitet i bålen, maximal kraftutveckling i benen och rörlighet i anklar, knä, höft, rygg och axlar.

Jag vill dock påpeka att du inte får glömma att ishockey och ett skridskoskär är mycket komplexa rörelser och starka ben kan aldrig kompensera för en dålig skridskoteknik. Även om du har superstarka ben får du aldrig låna pucken.