Kristendomens och judendomens största högtid.
Kristna högtidlighåller Jesu lidande på korset, död och uppståndelse.
Judarna i sin tur uttåget ut Egypten.
Berättelser från svunnen tid. För många stor historia. För andra verklighet.
För mig är de bara tankar som är satta i text i fina böcker.
Den senaste månaden har jag mediterat väldigt mycket. Ofta 80 - 90 minuter.
Jag har observerat tankar som kommit. Tankar som gått. Vissa tankar har dröjt sig kvar länge. Jag har observerat dem som jag brukar men de har vägrat ge sig av. Det är tankar om oro inför framtiden, min familj, vad som väntar efter döden. Istället för att vänta på att de ska ge sig av ifrågasätter jag dem. Frågar mig själv - vad har den här tanken för trovärdighet i mitt liv - just nu? Är den här tanken sann?
Då ger den med sig. Försvinner.
Just nu går jag sämre än någonsin. Snavar på trösklar, fastnar i mattor och dörröppningar. Är blåslagen både här och där. När jag ligger där på golvet kommer tankarna. Vad finns det för mening med det här? Vem är det som straffar mig? Vad har jag gjort för ont i livet som drabbar mig så elakt. Gud eller dålig karma?
Har ovanstående tankar någon som helst pålitlighet just i detta ögonblick? Gud är bara en tanke. Karma bara ett ord i olika självhjälps böcker. Båda två är är bara idéer. Tvångsföreställningar om verkligheten.
Felet jag har gjort hittills är att jag trott på mina tankar. Låtit dem prägla och definiera mig. Göra mig till sin fånge. Förvandla mig till något annat än den jag är.
Jag pratar inte om de vardagliga tankarna när jag träffar mina vänner och tar en whiskey. Inte heller talar jag om de tankar som kommer när jag jobbar eller tränar. Jag pratar om de andra 90 procenten. När jag oroar mig. Är ledsen. Rädd. Har ångest. Hatar eller har hopp om att det finns något efter döden.
Då ställer jag mig behärskat frågan.
Har den här tanken någon som helst trovärdighet - just nu i detta ögonblick?
Jag önskar alla en skön påskhelg!
