Promenader

Jag fick en stegmätare på jobbet för några månader sedan. Därefter har jag gått åtskilliga steg. Hastigheten är låg. Lägre än en dagisgrupp på utflykt. Under promenaden snurrar tankarna i huvudet. Vad tråkigt de är! Vilken dyster situation jag hamnat i! Hur skall det gå framöver? 

Min inre röst ältar dessa tankar om och om igen. Inbunden i mina egna tankar promenerar jag vidare. Glömmer det viktiga i livet. Att vara i nuet. Den enda plats som verkligen existerar. I övrigt är det bara tankar.

Promenaden går vidare och jag börjar lägga märke till min andning. Känner hur luften strömmar in och ut genom min mun och näsa. Hur magen höjs och sänks. Jag märker min kropp. Känner mina fötter, mina ben, höfter, rygg, axlar och huvud. 

Tankarna dyker upp igen. Försöker få mig att tro att de är verkliga.

Vilket skitväder? Gud vad jag haltar! Gå hem igen! 

Jag tillåter dem inte att ta grepp om min promenad. De får bara passera utan att jag granskar dem. Jag går tillbaka till att uppmärksamma kroppen och andningen.

Jag promenerar vidare och märker sådant som jag inte sett på flera månader.  

Jag ser trädens alla nyanser. Jag ser blommor, fåglar och insekter men jag granskar dem inte för att avgöra dess typ eller art. Jag känner varje doft och lukt som jag passerar. Doften av mat, doft av hav och växtlighet. Jag uppmärksammar ljudet av människor i rörelse, passerande cyklar och bilar.

Promenaderna börjar bli alltmer behagliga. Jag försöker promenera med uppmärksamhet på allt utan att bedöma. Jag försöker bara ta in det som det är. Från ögonblick till ögonblick. 

Jag försöker promenera med insikten att hela mitt liv hänger på detta ögonblick. 

Nu börjar jag långsamt förstå att det verkligen gör det.